torsdag 7 januari 2016

om att resa

När jag tänker på forna tiders svenska Colombiaresenärer kan det hända att det är de stora namnen som dyker upp. Det är Nordenskiöld och hans upptäcktsfärder medan det förra århundradet ännu var nytt, Gustaf Bolinders dito, liksom Picassos husfotograf och tillika författaren Marianne Greenwoods. Alla plitade de ner sina reseupplevelser. Och förstås den framstående iktyologen och Bogotáprofessorn Georg Dahl som i sin tur plitade ner varenda fisk som han drog upp ur de colombianska vattendragen. Eller varför inte "Svensson", vars namn har nämnts i böcker jag har läst och som ska ha haft en gård i djungeln under slutet av 1800-talet?

Jag kan inte hjälpa att jag bäddar in den tidens resande i ett romantiskt skimmer. Jag inbillar mej att resan då liksom satte sej i kroppen på ett annat sätt än den gör nu, både mentalt och fysiskt. Evighetslånga färder på Atlantångare, mulåsnor och i rangliga bilar - aeroplan brukades i alla fall inte så flitigt i början av 1900-talet - och en känsla av att beträda mark som få från ens egen sfär varit på. På ledig tid pysslar jag nu för tiden med en kandidatuppsats om nämnde Gustaf Bolinder. Det är spännande att läsa hans reseskildringar. Vilka äventyr han upplevde! På små floder och i trånga bergspass drog han fram med sina expeditioner och hälsade på hos indianer. Ibland var det farligt. Kanoten kunde välta och de verkar ha haft ett sjå med alla krokodiler i vattnet. Det hände att ilskna indianer sköt pilar på inkräktare. Bolinder for runt i all välmening och med de bästa föresatser; hur kunde man få indianerna att inlemmas sådär lite prydligt i samhällsordningen utan att de helt skulle behöva överge sin kultur? Men samtidigt: Hur ofta stöter han inte på människor som han egentligen inte möter. Inte på riktigt. Han är blind för dem, hans egen värld skymmer totalt sikten för deras värld.

Hur är det med dagens resenärer? Vilka är mina blinda fläckar? Vad är det som jag inte alls ser när jag är här? Det vet jag förstås inte riktigt, men det är säkert mycket. Ibland är det för bekvämt att titta bort, vissa tankebanor är lite för jobbiga att följa eller så uppstår de aldrig. Julia, som har den fantastiska bloggen Mammas machete, skriver om resande och turism sett från olika perspektiv i utmärkta "Varför kom du hit?". Det är dessutom en spännande historia, och så utspelar den sej i Colombia. Rekommenderas!


Julia Svanbergs "Varför kom du hit?", och så Gustaf Bolinder och två till.


2 kommentarer:

Colombialiv sa...

Åh, älskar Julias bok.
Vore spännande att läsa din uppsats också när den väl är klar!

Johannes sa...

Visst får du det. Den blir nog klar framåt sommaren hoppas jag.