er man i colombia

Att bege sej ut i trafiken i rusningstid är en mardröm i den här staden. Det är jag och fyra miljoner andra som ska dela på en fem, sex bussar. Det blir trångt. Men nöden har ingen lag. Häromveckan skulle jag ta mej in till Luis Ángel Arangos konserthall för att lyssna på en cellokonsert. Som vanligt passerade buss efter buss innan jag till slut kunde utföra ett veritabelt sardintrick och åla mej in i ett baktungt fordon. Tio minuter försenad anlände jag till konserthallen, övertygad om att jag skulle få vänta på att komma in till efter pausen. Men då hade jag glömt bort den colombianska förmågan att ta tider med en klackspark. Jag hann vila ut en bra stund i min bekväma stol och nästan nicka till innan konserten till slut satte igång. Så kan två irritationsmoment så att säga ta ut varandra och rädda situationen.